The Departed (2007)

Billy Costigan och Colin Sullivan är båda mycket skickliga poliser. Costigan är specialagent och polisens utsände i Bostons mest ökända maffialiga, där han är låtsat lojal mot den hänsynslöse och våldsamme ledaren Frank Costello. Endast två personer vet om Costigans rätta identitet som specialagent då risken för upptäckt är alltför stor. Inom polisen rör sig nämligen en infiltratör (Sullivan) som ser Costello som någon sorts surrogatpappa, trots att Sullivan själv har en fläckfri historia. Således har alltså Bostonpolisen en lojal utsatt hos maffian och maffian har en lojal hos polisen. Båda sidor är medvetna om läckan, men inte vem personen i fråga är. Sullivan och Costigan startar därför en desperat kamp på varandra åt den sida de egentligen inte arbetar för.

Identitetsförvirringen blir påtaglig när Sullivans och Costigans vägar möts på grund av en kvinna. Hon är psykolog hos polisen och tar in Costigan för samtal då han, för att verka trovärdig som gangster, tagits in dömd för misshandel. Under tiden träffas hon och Sullivan och inleder ett mycket seriöst förhållande. Förvirringen blir stor och riskerna är många, och situationen blir alltmer ohållbar för de inblandade.

The Departed är en sevärd film som lyckas väl med den balansgång som uppstår mellan trovärdighet och smått överdriven action. Costigans paranoia för att bli upptäckt och funderingar över vem han egentligen är känns mycket påtaglig och riktigt kryper in under skinnet på en. Skådespelarna gör ett mycket bra jobb och skottdraman och specialeffekter lyckas väl med att vara spännande och snygga men ändå hålla sig inom gränsen så att det inte blir fånigt. The Departed är en mycket spännande polisthriller med precis rätt balanserade doser av action, drama, ångest och smarta repliker. Trots att slutet kunde kryddats med en extra twist är filmen helt klart sevärd och det är svårt att släppa filmduken med blicken ens för att ta en näve popcorn...

Dèjá vu (2006)

Polisagent Doug Carlin dras in i utredningen av en stor katastrof i New Orleans. Ett fartyg med marinsoldater och semesterfirare lämnar hamnen och styr ut mot öppna vatten. Men knappt hinner man vinka av sina nära och kära innan en bomb exploderar och viken fylls av blodiga kroppar och vrakrester. Ett av liken verkar dock inte alls komma från olyckan, utan har en helt annan historia som sammanvävs med det inträffade på båten. Frågan är nu vad som inträffat. För Doug Carlin verkar gåtan bara öka ju längre fram i utredningen han kommer. Han hittar sina egna fingeravtryck i offrets hem, och har tagit emot telefonsamtal från inblandade dagarna innan mordet. Han lyckas dessutom befinna sig på rätt plats vid rätt tid obehagligt ofta.

Carlin får uppgiften att samarbeta med FBI, som har en ny och chockerande metod att presentera. Med hjälp av en speciell kamera och en länk i rymdtiden kan FBI-agenterna se exakt fyra dagar tillbaka i tiden. Men man kan inte se något igen när det väl paserat, och inte spola fram eller tillbaka. Därför gäller det att ha kameran utplacerad på exakt det ställe där något viktigt inträffade fyra dagar tidigare. Carlin börjar nu en hysterisk jakt på sanningen, och kämpar desperat för att kunna ändra det förfärliga som inträffat.


Först och främst känns titeln en aning långsökt, men kopplingen framgår ändå rätt tydligt. Som film är Dèjá vu helt klart tillräckligt spännande för att ägna en kväll åt, men är ändå ingen tiopoängare. Tidsresefilmer finns det gott om, men Dèjá vu lyckas ändå vara både annorlunda och intressant. Blandningen mellan realitet och science-fiction blir en aning förvirrande då den ibland smått fåniga storyn ligger långt ifrån båda. Men denna actionthriller är ändå helt klart sevärd om man kan bortse från vissa brister i logiken. Jag misstänker också starkt att detta är en film som är värd att se mer än en gång i jakt på nya upptäckter, något som inte alls är fy skam!

Eragon (2006)

En ung pojke bor med sin farbror och kusin i ett land där mörkret härskar. Hans namn är Eragon och han är en fattig bondpojke utan större förhoppningar på framtiden. En dag när han är ute och jagar hittar han något som han tror är en vacker blå sten ute i skogen. Fyndet av denna sätter dock större krafter i rörelse än Eragon kan ana. Den onda tyrannen kung Galbatorix får nys om upphittandet och onda varelser skickas ut på jakt efter skatten, raka vägen mot Eragons farbrors stuga.

När Eragon förstår vad han funnit blir han minst sagt förvånad. En dag börjar det vackra föremålet spricka och ut kommer draken Saphira. Desperat försöker Eragon nu söka svar på gåtan om de försvunna drakryttarna, och ta reda på vad det är för uppgift han tilldelats. Med hjälp av en mystisk följeslagare och en vacker alv börjar det så småningom gå upp för honom vem han är, och att nationens öde vilar i hans och Saphiras händer.



Historien om Eragon är inte det minsta överraskande, och redan i början av filmen har man förstått vad som kommer att inträffa. Vad än Eragon tar sig för faller det i hans händer. Han lyckas osannolikt snabbt bemästra både svärdskonst och magi, och vinner över krigare med åratal av erfarenhet utan större problem. Filmen är helt okej som sysselsättning men lämnar inte särksilt mycket mersmak. Specialeffekterna duger och det sista slaget är faktiskt ganska imponerande. Men den spänning en riktigt bra fantasyfilm bör bygga upp når man aldrig. Innan Eragon är särskilt djupt försjunken i något problem har allt fallit i hans händer, och de små förluster han får utstå känns mer som en liten dos otur än tragedier. Det blir näst intill absurt när en bondpojke som knappt kan läsa på bara ett par dagar lyckas bli såväl största svärdskämpen som skickligaste magikern riket någonsin skådat. Till stor del beror säkert detta på att bokens 400 sidor har pressats ihop till en film på endast 1 timme och 44 minuter. Det blir alltför mycket av en sammanfattning, och man hinner aldrig riktgit sätta sig in i Eragons äventyr innan det är över.