Transformers (2007)

När Sam (Shia LaBeouf) äntligen ska få sin första bil blir det inte det splitternya vrålåk han hoppats på. Istället tar hans pappa med honom för att köpa en bättre begagnad kärra hos en udda bilförsäljare. Väl där ser Sam bara besvikelse efter besvikelse, tills han sätter sig i en sliten sportbil som verkar tala direkt till honom. Detta, visar det sig senare, var precis vad som inträffade. Det Sam trodde var ett vanligt, om än häftig, gammalt åk visar sig vara Autoboten Bumblebee, en avancerad robot från ett annat solsystem. Han tillhör ett släkte som är på jakt efter den kub som en gång gav upphov till deras civilisation, och detta sökande har lett honom till jorden. Men inte bara de goda Autobots utan också de onda Deceptions är på jakt efter denna högteknologiska kub.

Deceptions är också ute efter att befria sin ledare Megatron som finns nedfrusen och bevakad av en hemlig militärstyrka på jorden. Då Sams farfar var den som upptäckte Megatron och kuben under en polarexpedition blir Sam snart inblandad. Bumblebee och de andra Autobots gör sitt bästa för att beskydda honom och resten av mänskligheten, samtidigt som de gör sitt yttersta för att finna kuben först.

Robotarna är extremt välgjorde och specialeffekterna ett nöje för ögat. Transformers är någon sorts familjeorienterad actionfilm och det blir en svår balansgång mellan lättsam komik och våld- och krigsscener. Jag tycker dock filmskaparna lyckats relativt bra med detta och resultatet är helt klart värt att se. 1986 utgavs en tecknad version som skrev handlingen till 2005, nu är det 2007 och vi ser iallafall en animerad version av robotarna. Filmen är inte särskilt djup och handlingen inte särskilt imponerande, men detta är ändå underhållning på hög nivå. Den är lätt att ta in och jag njuter rätt igenom av de sköna scenerna och de coola robotarna. Den som har barnasinnet kvar kommer njuta till fullo av detta rafflande men inte särskilt överraskande äventyr.

300 (2007)

Den persiska armén är så stor att marken skakar milsvida omkring när den marscherar över jorden. Dess ledare har beslutat sig för att krossa Grekland, ett land av frihet och rättvisa. Det enda som står mellan denna gigantiska våg av förstörelse och slaveri är en liten grupp krigare på 300 män. Men dessa soldater är mer än vanliga män - de är spartaner. Deras kamp blir lång och hård, men deras mod är som vore de odödliga och deras krigstalang står inte att finna någon annan stans i den här världen.

300 är helt klart en av de snyggaste filmer jag sett på länge. Krigsscenerna är otroliga och rent visuellt är den ett mästerverk. Dock är handlingen något tunn, och historiskt sett inte alls rättvis. Denna filmatisering är att slakta en verklig händelse, slaget vid Thermopylae som utspelade sig 480 före Kristus. Om man däremot klarar av att särskilja de få historiska grunderna från detta konstverk i filmvärlden, är den mer än sevärd!

Man bör inte heller ha alltför höga förväntningar på en djup och mångbottnad handling, för en sådan står inte att finna. Actionscenerna avlöser varandra, och här sparas inte på blod, kroppsdelar och kallt stål. Det är stenhårt, brutalt och blodigt men samtidigt en av de vackraste filmer som skapats inom den här genren. Vänta dig inte för mycket, stäng av hjärnan och sätt dig ner och njut!

Perfume (2007)

Jean Baptiste Grenouille föds med ett nära nog övernaturligt skarpt luktsinne på en marknad mitt i Paris. Hans mor överger honom i samma sekund han kommer till världen, och han tvingas växa upp på ett barnhem för att sedan säljas till en hård slavhandlare. En dag får han i uppgift att leverera hudar till ett parfymeri, och detta blir hans livs vändpunkt. Genom att blanda till en underbar parfym demonstrerar han sin fantastiska förmåga, och blir tillslut köpt av parfymeriets ägare för att gå hos honom som lärling. Jean är nära nog besatt av att lära sig bevara dofter, och den doft han aldrig kan glömma är doften av en ung kvinna. Hans kamp för att skapa den perfekta parfymen gör honom så småningom till en brutal mördare, och fletalet unga kvinnor får sätta livet till.

Tom Tykwer har regisserat detta konstverk med vackert bildspråk och skickliga skådespelare. Färgsättning och ljus ger en underlig och smått skrämmande stämning och att replikerna är relativt få gör filmen än mer mystisk. Berättarrösten är perfekt anpassad och dyker upp vid helt rätt tillfällen. Handlingen grundar sig på en roman av Patrick Süskinds med samma namn, och är både djupsinnig, unik och intressant. Dock kan jag inte låta bli att vrida mig flertalet gånger under de långa minuterna framför TVn. Stora delar av filmen känns fruktansvärt långdragna och rent ut sagt tråkiga. För att Perfume ska vara helt sevärd hade den behövts kortas ner avsevärt, så hade förmodligen fler orkat stanna kvar för att se slutscenerna.

The number 23 (2007)

På sin 32 födelsedag den 2/3 får hundfångaren Walter Sparrow en sliten bok av sin fru. Han börjar med spänning läsa och från första sidan kan han inte lämna boken ifrån sig. Kapitel efter kapitel beskriver den en mans liv, en man vars existens präglades av siffran 23. Mannen kan inte släppa hur denna siffra verkar finnas i allt i hans omgivning, och hans besatthet leder också till ett grymt morddrama. Ju längre Walter kommer i boken, desto mer tycks den spegla hans eget liv. Han börjar av nyfikenhet söka efter siffran 23 i sin egen omgivning, och besattheten kring detta nummermysterie är inte sen att fånga även honom. Han blir mer och mer fast i boken och skräms samtidigt av det olösta öde som drabbar huvudpersonen. Då hans egen livsväg verkar likna författarens skrämmande mycket börjar han en desperat kamp för att inte själv råka ut för samma fruktansvärda historia.

I denna svarta thriller ser vi Jim Carrey som huvudpersonen Walter. Han lyckas långt ifrån lika bra med sitt seriösa skådespeleri som i Eternal Sunshine Of The Spotless Mind, men hans insats är ändå beundransvärd. Både han och filmen lever upp till det de lovar, men man bör inte förvänta sig en verkligt kuslig thriller utan snarare ett mörkt psykologiskt drama. Filmen hinner ta flera oväntade vändningar och den tar ett par steg inom flertalet olika genrer. Den är inte helt perfekt, som om Joe Schumacher missade att finstämma både sig själv och skådespelarna innan skapandet. Men trots sina brister vandrar denna film runt i mina tankar ett par timmar efter biobesöket, och jag kan verkligen rekomendera den vid behov av ett vettigt tidsfördriv!

...

Precis efter publicerandet av denna recension insåg jag också vilket datum jag skrev den... It's coming to get me!

How to get rid of the others (2007)

Det börjar med att en statligt anställd i Köpenhamn funderar över människors roll i samhället. På skoj sammanställer hon ett dokument över de människor som, utifrån en lista med kriterier hon satt ihop, genom sina liv inte verkar ha tillfört det danska samhället någonting över huvud taget. Listan blir skrämmande lång, och fascinerad visar hon sina arbetskamrater resultatet av undersökningen. På ytterst kort tid har det hela gått helt överstyr, och hon förlorar totalt kontrollen över vad hon startat. Inom kort väcks intresset hos betydligt större makter, och snart är Danmarks högsta politiker samt armén indragen. Man beslutar att de människor som står med på listan och därmed inte lever upp till "Nya Köpenhamnskriteriet" skall tas in på förhör. Om de då inte kan bevisa att de faktiskt gjort något bra för samhället ska de avrättas för brott mot nationen. På så sätt ska Danmark renas och enbart bestå av dugliga individer som gör sitt för att driva landet framåt.

En ytterst fascinerande film! Vi får i första hand följa en handfull personer som sitter inspärrade i en gympasal. Där väntar de på att förhöras och ställas till svars för vad de kostat samhället. En kvinna i gruppen kommer från en organisation med mål att befria så många som möjligt innan de avrättas. Det visar sig att hon är just den kvinna som en gång sammanställde den ödesdigra listan, och nu ljuger om sin identitet för att ta sig in och rädda dem hon själv dömt ut.

Trots allvaret i filmen och trots de tragiska scener som utspelas är den fylld av humor. Jag lämnar salongen med ett stort leende på läpparna, och oräkneliga gånger har hela publiken skrattat högt. Musiken, skådespelarna, manuset, replikerna, ja allt är av högsta klass. Regissör Anders Rønnow Klarlund (samme man som regisserade dockanimerade Strings 2005) har gjort ett jobb av ytterst hög kvalité! Inte en enda gång under hela föreställningen har jag tänkt på hur ytterst obekväm den pinnstol jag sitter på verkligen är, och det är sannerligen ett verkligt toppbetyg!

The Departed (2007)

Billy Costigan och Colin Sullivan är båda mycket skickliga poliser. Costigan är specialagent och polisens utsände i Bostons mest ökända maffialiga, där han är låtsat lojal mot den hänsynslöse och våldsamme ledaren Frank Costello. Endast två personer vet om Costigans rätta identitet som specialagent då risken för upptäckt är alltför stor. Inom polisen rör sig nämligen en infiltratör (Sullivan) som ser Costello som någon sorts surrogatpappa, trots att Sullivan själv har en fläckfri historia. Således har alltså Bostonpolisen en lojal utsatt hos maffian och maffian har en lojal hos polisen. Båda sidor är medvetna om läckan, men inte vem personen i fråga är. Sullivan och Costigan startar därför en desperat kamp på varandra åt den sida de egentligen inte arbetar för.

Identitetsförvirringen blir påtaglig när Sullivans och Costigans vägar möts på grund av en kvinna. Hon är psykolog hos polisen och tar in Costigan för samtal då han, för att verka trovärdig som gangster, tagits in dömd för misshandel. Under tiden träffas hon och Sullivan och inleder ett mycket seriöst förhållande. Förvirringen blir stor och riskerna är många, och situationen blir alltmer ohållbar för de inblandade.

The Departed är en sevärd film som lyckas väl med den balansgång som uppstår mellan trovärdighet och smått överdriven action. Costigans paranoia för att bli upptäckt och funderingar över vem han egentligen är känns mycket påtaglig och riktigt kryper in under skinnet på en. Skådespelarna gör ett mycket bra jobb och skottdraman och specialeffekter lyckas väl med att vara spännande och snygga men ändå hålla sig inom gränsen så att det inte blir fånigt. The Departed är en mycket spännande polisthriller med precis rätt balanserade doser av action, drama, ångest och smarta repliker. Trots att slutet kunde kryddats med en extra twist är filmen helt klart sevärd och det är svårt att släppa filmduken med blicken ens för att ta en näve popcorn...

Dèjá vu (2006)

Polisagent Doug Carlin dras in i utredningen av en stor katastrof i New Orleans. Ett fartyg med marinsoldater och semesterfirare lämnar hamnen och styr ut mot öppna vatten. Men knappt hinner man vinka av sina nära och kära innan en bomb exploderar och viken fylls av blodiga kroppar och vrakrester. Ett av liken verkar dock inte alls komma från olyckan, utan har en helt annan historia som sammanvävs med det inträffade på båten. Frågan är nu vad som inträffat. För Doug Carlin verkar gåtan bara öka ju längre fram i utredningen han kommer. Han hittar sina egna fingeravtryck i offrets hem, och har tagit emot telefonsamtal från inblandade dagarna innan mordet. Han lyckas dessutom befinna sig på rätt plats vid rätt tid obehagligt ofta.

Carlin får uppgiften att samarbeta med FBI, som har en ny och chockerande metod att presentera. Med hjälp av en speciell kamera och en länk i rymdtiden kan FBI-agenterna se exakt fyra dagar tillbaka i tiden. Men man kan inte se något igen när det väl paserat, och inte spola fram eller tillbaka. Därför gäller det att ha kameran utplacerad på exakt det ställe där något viktigt inträffade fyra dagar tidigare. Carlin börjar nu en hysterisk jakt på sanningen, och kämpar desperat för att kunna ändra det förfärliga som inträffat.


Först och främst känns titeln en aning långsökt, men kopplingen framgår ändå rätt tydligt. Som film är Dèjá vu helt klart tillräckligt spännande för att ägna en kväll åt, men är ändå ingen tiopoängare. Tidsresefilmer finns det gott om, men Dèjá vu lyckas ändå vara både annorlunda och intressant. Blandningen mellan realitet och science-fiction blir en aning förvirrande då den ibland smått fåniga storyn ligger långt ifrån båda. Men denna actionthriller är ändå helt klart sevärd om man kan bortse från vissa brister i logiken. Jag misstänker också starkt att detta är en film som är värd att se mer än en gång i jakt på nya upptäckter, något som inte alls är fy skam!

Eragon (2006)

En ung pojke bor med sin farbror och kusin i ett land där mörkret härskar. Hans namn är Eragon och han är en fattig bondpojke utan större förhoppningar på framtiden. En dag när han är ute och jagar hittar han något som han tror är en vacker blå sten ute i skogen. Fyndet av denna sätter dock större krafter i rörelse än Eragon kan ana. Den onda tyrannen kung Galbatorix får nys om upphittandet och onda varelser skickas ut på jakt efter skatten, raka vägen mot Eragons farbrors stuga.

När Eragon förstår vad han funnit blir han minst sagt förvånad. En dag börjar det vackra föremålet spricka och ut kommer draken Saphira. Desperat försöker Eragon nu söka svar på gåtan om de försvunna drakryttarna, och ta reda på vad det är för uppgift han tilldelats. Med hjälp av en mystisk följeslagare och en vacker alv börjar det så småningom gå upp för honom vem han är, och att nationens öde vilar i hans och Saphiras händer.



Historien om Eragon är inte det minsta överraskande, och redan i början av filmen har man förstått vad som kommer att inträffa. Vad än Eragon tar sig för faller det i hans händer. Han lyckas osannolikt snabbt bemästra både svärdskonst och magi, och vinner över krigare med åratal av erfarenhet utan större problem. Filmen är helt okej som sysselsättning men lämnar inte särksilt mycket mersmak. Specialeffekterna duger och det sista slaget är faktiskt ganska imponerande. Men den spänning en riktigt bra fantasyfilm bör bygga upp når man aldrig. Innan Eragon är särskilt djupt försjunken i något problem har allt fallit i hans händer, och de små förluster han får utstå känns mer som en liten dos otur än tragedier. Det blir näst intill absurt när en bondpojke som knappt kan läsa på bara ett par dagar lyckas bli såväl största svärdskämpen som skickligaste magikern riket någonsin skådat. Till stor del beror säkert detta på att bokens 400 sidor har pressats ihop till en film på endast 1 timme och 44 minuter. Det blir alltför mycket av en sammanfattning, och man hinner aldrig riktgit sätta sig in i Eragons äventyr innan det är över.